I dag har Mindra äntligen anlänt till Gällivare. Hon kom med helikopter vid 13 tiden assisterad av en läkare och en barnsjuksköterska. Transporten hade gått bra. Pernilla är nu kvar hos Mindra i Gälivare medans jag (Björn) och Minton åkt hem. Detta för att Minton skall få lite vardag i gen,  han är lite less på att vara på patienthotellet i Umeå efter 14 dagar.

Godmorgon på er alla.

Jag sitter vid datorn och tänkte skriva några rader klockan är bara 7 och jag börjar att bli nervös för hur det ska bli med transporten idag.Jag ber till alla gudar att det ska bli av.Att våran dotter Mindra ska komma med hellikopter till Gällivare idag.Jag ringde till barnavdelningen igår och fick reda på att vi kommer att få ett familjerum där som man kan ha sitt barn på så mycket som man bara orkar och kan.Jag vill vara med henne hela tiden för att komma igång med amning och att få känna hur det är att vara en mamma igen.Man har ju inte riktigt fatta vad det är som har hänt.Men jag hoppas att det blir bättre i Gällivare.Så har ni vägarna förbi så hör av er så kan ni ju komma och titta på vårat mirakel.

Jag kommer att vara själv kvar i Gällivare Björn och Minton följer med ner idag och sen åker dom hem och kommer först på torsdag .Minton måste få tillbaka sitt liv och inte behöva bo i en kappsäck eller på ett sjukhus.

Men det är ganska bra för då kan jag i lugn och ro bara vara med Mindra utan att ha dåligt samvete för att jag inte har tid  för MInton.Då får Björn fixa den biten.

Nu när jag kommer till Gällivare så fick jag reda på att dom hade en dator med internet i korridoren som man fick låna som förälder.Så då kan jag kanske skriva i bloggen när jag är borta iallfall.Jag tänkte ju att Björn skulle få skriva men det där med att skriva är ju inte alla killars favorit.Plus att det inte brukar bli så mycket skrivet då heller.

Så jag tror att jag ska ta hand om den biten så gott det går.

Idag har vi klivit upp kl 7 för att hinna med allt innan vi ska börja våran resa till Kiruna.Jag klädde på mig och gick över till Mindra.Det var med tunga steg jag gick in på barn 4 idag. Jag höll henne bara i famnen idag för att få mysa lite med henne.Jag orkade inte börja bråka med amningen nu när vi snart skulle lämna henne kvar här i Umeå.

Det går verkligen inte med ord att beskriva hur bra våran vistelse och personalen här nere har varit.Det är ju tack vara dom som vi är där vi är idag(och kanske lite pga Mindra) =)

Björn och Minton kom över och Minton ville puss på bebisen innan vi for så då fick han göra det på hennes kind.

När vi kom tillbaka till hotellet så fikade jag frukost medans Björn packade bilen.Vi kom iväg från Umeå kl 09.30 och var hemma i Kiruna kl 18.30

Jag grinade en bra bit på vägen det var ju hemskt att Mindra inte satt i bilbarnstolen fram.Nu hade vi lämnat henne och ingen kommer att ta upp henne eller fixa med henne på hela dagen.

Hon ska var ahelt själv nu kvar i Umeå tills hon ska iväg med hellikoptern kl 10 kanske på måndag morgon.

Tänk om dom ringer och säger att det inte blir nåt undra vad jag ska göra då?

När vi väl var hemma i Kiruna så åkte vi till min mamma och pappa för att äta middag det hade mamma fixat åt oss.Det var otroligt gott med husmans kost det har man verkligen saknat när man har varit borta.

Hon hade även fixat matbackar till mig så att jag slipper äta lassamaten mer.Hon är en klippa min mamma.

Jag ringde till Umeå för att kolla hur Mindra mådde och hon hade bara mått bra. Sköterskan sa att hon vara lite röd där vara shunten sitter och att en läkare hade varit in och tittat på det men det var visst ingen fara det kunde bli så när hon vänder sig och så.

Vi packade upp bilen, satte på en tvättmaskin ,gick igenom posten,sövde Minton,duschade innnan det var daxs att gå och lägga sig.Jag skulle ju så stort blogga igår kväll men jag orkade helt enkelt inte.

Det var underart att få sova i sin egen säng som nu bara blev en natt men ändå det var otroligt skönt.

Jag måste första och främst tacka alla för den enorma responsen vi fått på denna blogg.Nu kommer en snabb läges raport till er alla som följer oss.Vi skulle idag åkt till Gällivare transporten för mindra med helikopter var klar. Den skulle kommit från Gällivare 17.30 och personalen skulle följt med här ifrån Umeå.Så vi packade bilen och begav oss men när vi kört 40 minuter ringde läkaren som skulle åkt med och sa att det blev inställt pga akut helikopter transport på annat håll.Så nu får vi vänta till på måndag med att åka så vi hoppas verkligen att det blir av då.Vilket det ser ut att bli.Vi åker hem till Kiruna redan på söndag för MIndra kommer att åka från Umeå på måndag fm.Vi vill ta emot henne när hon kommer fram till Gällivare.

Vi kommer att skriva mer i bloggen eftersom dock tidigast på måndag.

Nu har jag lite bråttomt för vi har bara 20 minuters internet.

Men nu vet ni lite om läget här nere.

Mindra mår bara bra och vi hoppas att denna trenden fortsätter så vi kan komma hem snart och få tillbakas vår vardag.Man är ju lite less på sjukhus just nu.

Väl tillbaka på sjukhuset och hos Mindra fick vi reda på att en ny transport är planerad på måndag morgon.Kl 8 ska dom starat från Gällivare med hellikopter och en läkare och sköterska därifrån kommer att komma ner och hämta henne.Då bestämde vi oss för att åka hem redan på söndag så kan vi ta emot henne i Gälliver istället.Hon kommer ju ett komma dit kanske vid 13 så annars om vi skulle åkt på måndag då hade vi fått starta mitt i natten för att hinna upp och möta henne.

Nu hoppas vi bara att det ska bli av.Men personalen säger det att nu är det ju lite mer planerat än vad det var på fredag.

Vi gick till lassa och ronden var kvar då.Mindra låg med huvudet uppåt och bägge ögonen öppna.Hon såg ut som en helt annan unge.Jon skrattade och verkade vara på väldigt bra humör.Hon hade inte grimman på sig för dom höll på att mäta huvud och buk omfång.Det var inte klart med någon transport till fredag ännu men att dom jobbade på det.Vi kollade med personalen om vi skulle prata med neurolgen innan vi for hem. Dom visste inte men om det blir så brukar det oftast bli på eftermiddagen.Så vi passade på att smita iväg på stan för att handla kläder till Björn.När vi väl kom tillbaka från stan så gick jag till Mindra direkt och Björn gick upp på hotellet för att söva Minton.

När jag satt med Mindra i famnen och gav henne mat så kom läkaren Fredrik och pratde med mig om Mindras allmän tillstånd. Det såg ju bara bra ut tyckte han och syresättningen hade ju legat bra sen tisdag då hon fick andningsuppehåll.Han berättade oxå att om det blir transport så blir det med flyg och inte hellikopter.Vi hade tagit för givet att det blev hellikopter.

Jag hade henne i famnen i 11/2 timme och då hade hon inte cipapen i näsan och hon visade inte att hon behövde den heller.

Jag fick även prata med neurologen om Mindras huvud och han sa att man ska inte se henne som ett shunt barn.

Vi behövde inte heller stanna i G-vare så länge som tills vi ska tillbaka till Umeå om 2 månader utan fick åka hem direkt maten funkar och att hon mår bra. Han sa att vi måste ju få komma hem och få igång ett vanligt liv.

Jag kom tillbaka kl 27 för att ge henne mat då hade hon fortfarande inte cipupen i näsan utan hon hade inte behövt den på hela tdien sen jag gick.Det var ju roligt att se att hon fixar det själv nu.Jag fick reda på att det blir inte flyg på frdag utan hellikopter och att Umeå kommer att flyga upp med sin personal i såfall. Men inget var klart och det skulle komma mer information kl 8 på fredag morgon istället.Så det var bara att vänta. Tyvärr.

Jag ringde kl 7 för att kolla hur det var med Mindra och natten hade varit lugn hon hade kvar cipupen i näsan ännu.Hon ligger på 100 hela tiden i syresättning.

Björn och Minton for på Leos lekland och jag var hos Mindra.När dom hade gått ronden så bad Svante att få prata med mig.Han berättade vad som hade hänt på kvällen innan och förklade att det inte var farligt.Blodproverna visade ingen infektion iallfall.Det är ju bra.

När jag kom in till henne sen så blev jag ledsen för det såg verkligen inte skönt ut med grimman i näsan.Näsan hennes var alldelens röd för den var ju tvungen att sitta så hårt så det håller tätt.Jag tog aldrig uppe henne pga grimman.Jag gav henne maten och smekte hennes hand men det var en svår situation för en mamma att se henne ligga där för nu såg hon ju verkligen dålig ut.

Jag åt lunch med Cilla på sjukhus resturangen och Björn och Minton kom dit efter att dom kom tillbaka från Leos.

Då gick vi till Mindra för Minton ville gå till bebisen.Jag stannade kvar hos Mindra för dom gjorde ett ultraljud på hennes hjärta.Hon hade ett blåsljud på hjärtat men det är ju ingen fara .

Jag provade att amma henne kl 17 med amningsnapp men hon tyckte inte alls att det var kul.

Dom tog bort stygnen på huvudet av shunten och på hennes mage så jag stannade och kollade på det.Hon hade kvar sipupen ännu.

Björn gick över till Mindra på kvällen.Han ville se hur det såg ut där vart stygnen till shinten har suttit.Så jag sa till han att han kan ju passa på att ge henne maten kl 20 när han ändå var där.Jag kollade på tv och tyckte väl att Björn var bort ganska länge men han n skulle ju mata henne och det kan ju dra ut på tiden.När Björn kom tillbaka efter1 1/2 timme så frågade jag hur det var och Björn svarade att hon mådde inte så bra.

Då blev jag jätte rädd för jag såg på Björn att han var tagen av situationen som hade varit.

Hon hade haft dålig syresättning i 1 timme när Björn kom dit och fick andningsuppehåll.Henness syresättning ska ligga på 100 och den var nere på under 60.Dom masserade henne på magen och killade henne under fötterna för att hon skulle börja andras igen.

Dom satte en cipup i näsan på henne(en grimma) som hjälpte henne att utvidga hennes lungor. Dom tog blodprover för att se om hon fått en infektion. Läkaren Svante sa att det kan bli så när man är för tidigt född,öka maten för snabbt eller får en infektion.Men han sa oxå att barn som ligger under ständig vård så brukar ha 2 steg fram och 1 steg bak.Men det var ju som Björn sa att hon har ju inte haft något steg bak utan 100 fram istället.Så det är ju inte så konstigt att det skulle hända.

Jag börja grina när Björn berättade detta det kändes jätte obehagligt att inte kunna påverka eller hjälpa henne.Men jag kände att jag ville inet gå över för det blir ju inte bättre utan det var bättre att vänta och ta det på morgonen istället.